”Det handlar inte om minne.
Det handlar om medvetenheten om en fara som man känner till
från det ögonblick då man först blir medveten om dess existens.
Från insikten att det var en illusion att tro
att civilisationsprocessen var oåterkallelig —
och därmed att denna fara alltid kommer att förbli närvarande.
Och det handlar om något jag skulle vilja kalla en skam
som sträcker sig ända in i människans antropologiska substans.
En skam som, frikopplad från skuldfrågan,
drabbar var och en som tillåter sig att drabbas.”
— Jan Philipp Reemtsma
samhällsvetare
i: ”Wozu Gedenkstätten?”, Mittelweg 36, april/maj 2004, s. 62
